Borde veta: tjat går över

Vid det här laget borde jag veta att tjat går över. Och ju tydligare man är på att säga nej, och hålla fast vid det, desto snabbare går det över. Men innan dess är det som att man måste hålla sig i masten på ett stormigt hav! Inte släppa masten (sitt nej) utan härda ut. Stormbyarna (tjatet, "dumma mamma" och andra okvädsord) går över efter en stund. Och ofta väldigt plötsligt. Vad jag vid det här laget borde ha lärt mig, är att inte hetsa upp mig själv. Jag borde koncentrera mig på att klamra mig fast i masten (nejet), men måste inte göra det så upphetsat - det blir ju liksom jobbigare då för både mig själv och andra.

En viktig detalj i detta är att jag tycker att det inte ska behövas att säga nej 110 gånger. Jag tycker att det ska räcka med några gånger. Det är väl denna tanke som jag måste ge upp. Jag hade ett jättebra samtal med skolans superpedagog. Jag frågade honom hur man ska förhålla sig till att behöva upprepa sitt nej 110 gånger. Då sa han "ja då säger jag till en hundraelfte gång". Hans inställning var att för vissa barn tar det längre tid att lära sig läsa, medan för andra tar det längre tid att ta ett nej och att rätta in sig i ledet. Pedagogen hade bara lovord att ösa över Sportkillen, han såg inga problem med Sportkillen, men han hanterade alltid Sportkillen relativt kort som sagt tålmodigt när det gällde regler. Jag måste komma ihåg detta oftare!