Liten är stor

I helgen började alla våra ungar att rida på ridskola. Pellan och Lillaman i en grupp, Sportkillen i en annan. Sportkillen har mycket större respekt för hästar än de andra två, trots att han är störst och stöddigast. Han började nästan gråta när hästen buffade på honom, och tyckte att det var omöjligt att få hästen att flytta på sig. Småsyskonen är inte sena att hänga på i hans trångmål. "Det där kan jag fixa" säger Lilleman och går in och flyttar på hästen åt Sportkillen. "Men det där är väl inget att bli rädd för, hästen vill bara gosa" säger Pellan både uppmuntrande och inte så lite nöjd med att Sportkillen är i underläge.

Och det blev inte så lite jobbigt för Sportkillen när han ser hur bra Pellan har blivit på att rida på kort tid och han var mycket kreativ med att förklara bort detta faktum.

Det är detta som är en av ridningens stora förtjänster: att störst inte alltid är bäst, att det går att kunna utan att vara äldst. Här behövs mer mod och känsla.