Förväntningars betydelse

I höstas sa jag: bara det blir slutet av januari, då kommer jag att jobba så lite så lite så. Jag har nämligen en hel del komp.ledighet att ta ut. Nästan semester ända fram till semestern, alltså.

Så har det inte riktigt blivit. Nog har jag haft en del kortare dagar och några kompdagar, men jag har varit tvungen att jobba helger och kvällar även i februari och mars. Och jag tycker att det är jobbigt! Jag känner mig sliten och jag har inte riktigt lust, trots att arbetsbördan faktiskt är mycket lägre än i höstas.

Hur kan det komma sig, att jag nu känner mig tröttare och mer sliten? Ja den enda förklaring jag kan hitta är mina förväntningar. Inför hösten förväntade jag mig att det blir tufft, att jag inte kommer ha tid för något annat än jobbet, ungarna, hushållssysslor och träningen. Det var tufft, men inte var det så att det kändes trist och slitigt på det sättet. Men nu så har jag förväntat mig att kunna ta det väsentligt lugnare, och när det inte blivit så, så känns det jobbigt.

Ergo: jag får sluta med sådana där utfästelser om lugnare perioder, och uppskatta om/när de lugnare perioderna ska komma. Annars verkar det bli för jobbigt för mig.
.