Olikt lyckligt lottade

På öppna förskolan som en kyrka i staden driver, lärde jag känna A och hennes ungar C och A, i ålder som två av mina. Denna tjej var det lätt att irritera sig på, hon var för mycket och för bullrig och för att använda ett inte så snyggt uttryck, väldigt mycket "white trash". Outbildad, knepig bakgrund, inget stöd hemifrån, har själv fått ta hand om föräldrar och yngre syskon. Trots allt detta är den här kvinnan en sån person som man sällan träffar på. Snäll, omtänksam, ställer upp, tar mycket med en klackspark och hon är en i grund och botten mycket bra mamma. En god människa helt enkelt. Men längst ner på den sociala skalan bland svenskarna.

Jag blev glad när hon drog ifrån mannen som hon har barnen med - han tillförde inget för henne och barnen, varken känslomässigt, ekonomisk eller när det gäller att dela arbetsbörda. Men den man får barn med blir man ju liksom aldrig av med. Nu visar det sig att han börjat missbruka amfetamin och är riktigt nere under isen. Men har kvar rätten att träffa sina barn. Så denna stackars mamma A som har fullt upp i vanliga fall, måste nu också lämna över sina barn regelbundet till någon som inte ens kan ta ansvar för sig själv. Fatta vilken ångest det måste innebära! Som om A behöver ytterligare bördor i ett liv som redan tidigare inte var så lätt. Hon pallar detta för att hon måste. Många många andra hade brutit ihop helt, men A är beundransvärt samlad.

Åh vad vi andra måste uppskatta att vi är SÅ lyckligt lottade i livet!!
.